- Vi har fått en ny säkerhetspolitisk situation i Östersjöområdet som måste vägas in när vi ser på vilka resurser som ska tillföras försvaret i framtiden, förklarade Rolf K Nilsson då han på lördagen talade försvarspolitik på Ängelholmmoderaternas ledarskapsutbildning.
- Personligen ser jag ingen möjlighet hur man ska kunna undgå att tillföra försvaret mer pengar i budgetarna efter 2010 om vi ska ha det försvar vi behöver.
- Försvaret har genomgått ett nödvändigt stålbad. Kanske hade det kunnat genoföras annorlunda, inte minst när det gäller förbandsnedläggningar. Men nu befinner vi oss i en ny situation där det behövs en ny strategi och utökade militära resurser, menar Rolf K Nilsson.
- När Nord Streams/Gazproms gasledning i Östersjön blir en realitet får vi en utökad konstant närvaro av den ryska Östersjöflottan i vårt närområde. Att ryssarna menar allvar råder det ingen tvekan om.
- I Sverige har vi valt att se på gasledningen som en ren miljötillståndsfråga. De stora ryska militärövningar som genomförts för några månader sedan - med gasledningen som ett av motiven - och som ska återkomma vartannat är visar på ökade risker för militära incidenter i Östersjöområdet, tror Rolf K Nilsson. Våra grannar i Estland, Lettland, Litauen och Polen har vid upprepade tillfällen visat sitt missnöje och sin oro med vad gasledningen får för följdverkningar. Det är hög tid vi tar de ryska aktiviteterna på allvar och lyssnar på våra mer erfarna grannar på andra sidan Östersjön!
söndag, november 22, 2009
tisdag, november 17, 2009
Ryska intressesfären vidgas
Efter den svenska regeringens ja till Nord Streams/Gazproms planerade gasledning är förmodligen de formella hindren för byggandet borta.
I december 2007 när Nord Streams första ansökan lämnades in konstaterade Dirk van Ameln, som då var ansvarig för tillståndsprocessen, att det inte fanns några rättsliga skäl för Sverige att säga nej och att man inte heller räknade med det eftersom man ville tro att Sverige var en ”rättsstat”. Och när regeringen i torsdags kom med sitt besked kunde miljöminister Andreas Carlgren ge ett direkt svar till van Ameln, då han förklarade att det inte fanns något skäl inom internationell rätt för Sverige att säga nej. ”Sverige är en rättsstat”, förklarade Carlgren, varför det måste bli ett ja.
Vi får nu inrätta oss för en framtid med en ryskkontrollerad gasledning som skär rakt ner genom Östersjön och allt vad det innebär. Att det blir en förändring mot det som varit torde det inte råda någon tvekan om.
De baltiska ländernas försvarsministrar har i ett gemensamt uttalande efter det svenska svaret just varnat för en ökad militarisering av Östersjön. Och det är inga uppgifter tagna ur luften, eller någon gammal ”rysskräck” som ligger bakom.
Redan i början på 2000-talet kunde vi från dåvarande presidenten Vladimir Putin få vet att med gasledningen skulle den ryska Östersjöflottan få nya och utökade uppgifter. Dåvarande försvarsministern Sergei Ivanov, numera vice premiärminister, förklarade att den ryska intressesfären i och med gasledningens tillkomst skulle öka västerut politiskt, ekonomiskt och militärt. Och det är precis där vi befinner oss. Att det inte bara var ord, eller propaganda för inhemskt bruk kunde vi se för drygt en månad sedan då Ryssland genomförde de största militära övningarna i och kring Östersjön sedan den ryska statens nybildande. Inte sedan Sovjetunionen genomförde sina övningar 1981 har vi sett en sådan militär koncentration i våra farvatten.
I övningarna ingick att skydda och försvara gasledningen. Något man till mångas förvåning gjorde med landstigningsövningar och luftlandsättningar av pansarfordon. Beskedet från rysk sida var tydligt. Med Zapad 09 och Ladoga 09 uppfyller man Putins och Ivanovs löften från tidigt 2000-tal. Militariseringen av Östersjön är ett faktum.
I Sverige har debatten runt gasledningen koncentrerats till att handla om miljön och vilka miljökonsekvenserna blir om/när ledningen blir verklighet. Detta har fått många att tro att ledningens dragning har handlat om miljö och inte något annat. Mer fel går det knappast att ha.
Den ryskkontrollerade gasledningen är i första hand ett politiskt bygge med militära inslag.
I Rysslands planer att axla Sovjetunionens roll som stormakt ingår att med energin som vapen utöva politisk makt.
I första etappen kan Ryssland när ledningen blir färdig stänga av gasleveranserna till de baltiska länderna, Ukraina och det övriga sovjetstyrda Östeuropa. Detta utan att tillförseln till Västeuropa hotas. Idag har vidaretransporterna till väst varit en garanti för att också Östeuropa ska få ta del av den ryska energin.
Som ett övergripande mål svävar Putins förkunnelse om att använda all energiexport för att öka Rysslands inflytande. Det kan också uttalas i klartext: att göra Västeuropa beroende av rysk energi.
Från svensk sida måste vi nu analysera den nya situation som blivit realitet och anpassa den svenska försvars- och utrikespolitiken efter detta. Och det kan än en gång konstateras att gasledningen inte ligger i svenskt intresse.
Rolf K Nilsson
I december 2007 när Nord Streams första ansökan lämnades in konstaterade Dirk van Ameln, som då var ansvarig för tillståndsprocessen, att det inte fanns några rättsliga skäl för Sverige att säga nej och att man inte heller räknade med det eftersom man ville tro att Sverige var en ”rättsstat”. Och när regeringen i torsdags kom med sitt besked kunde miljöminister Andreas Carlgren ge ett direkt svar till van Ameln, då han förklarade att det inte fanns något skäl inom internationell rätt för Sverige att säga nej. ”Sverige är en rättsstat”, förklarade Carlgren, varför det måste bli ett ja.
Vi får nu inrätta oss för en framtid med en ryskkontrollerad gasledning som skär rakt ner genom Östersjön och allt vad det innebär. Att det blir en förändring mot det som varit torde det inte råda någon tvekan om.
De baltiska ländernas försvarsministrar har i ett gemensamt uttalande efter det svenska svaret just varnat för en ökad militarisering av Östersjön. Och det är inga uppgifter tagna ur luften, eller någon gammal ”rysskräck” som ligger bakom.
Redan i början på 2000-talet kunde vi från dåvarande presidenten Vladimir Putin få vet att med gasledningen skulle den ryska Östersjöflottan få nya och utökade uppgifter. Dåvarande försvarsministern Sergei Ivanov, numera vice premiärminister, förklarade att den ryska intressesfären i och med gasledningens tillkomst skulle öka västerut politiskt, ekonomiskt och militärt. Och det är precis där vi befinner oss. Att det inte bara var ord, eller propaganda för inhemskt bruk kunde vi se för drygt en månad sedan då Ryssland genomförde de största militära övningarna i och kring Östersjön sedan den ryska statens nybildande. Inte sedan Sovjetunionen genomförde sina övningar 1981 har vi sett en sådan militär koncentration i våra farvatten.
I övningarna ingick att skydda och försvara gasledningen. Något man till mångas förvåning gjorde med landstigningsövningar och luftlandsättningar av pansarfordon. Beskedet från rysk sida var tydligt. Med Zapad 09 och Ladoga 09 uppfyller man Putins och Ivanovs löften från tidigt 2000-tal. Militariseringen av Östersjön är ett faktum.
I Sverige har debatten runt gasledningen koncentrerats till att handla om miljön och vilka miljökonsekvenserna blir om/när ledningen blir verklighet. Detta har fått många att tro att ledningens dragning har handlat om miljö och inte något annat. Mer fel går det knappast att ha.
Den ryskkontrollerade gasledningen är i första hand ett politiskt bygge med militära inslag.
I Rysslands planer att axla Sovjetunionens roll som stormakt ingår att med energin som vapen utöva politisk makt.
I första etappen kan Ryssland när ledningen blir färdig stänga av gasleveranserna till de baltiska länderna, Ukraina och det övriga sovjetstyrda Östeuropa. Detta utan att tillförseln till Västeuropa hotas. Idag har vidaretransporterna till väst varit en garanti för att också Östeuropa ska få ta del av den ryska energin.
Som ett övergripande mål svävar Putins förkunnelse om att använda all energiexport för att öka Rysslands inflytande. Det kan också uttalas i klartext: att göra Västeuropa beroende av rysk energi.
Från svensk sida måste vi nu analysera den nya situation som blivit realitet och anpassa den svenska försvars- och utrikespolitiken efter detta. Och det kan än en gång konstateras att gasledningen inte ligger i svenskt intresse.
Rolf K Nilsson
lördag, november 07, 2009
Tror Putinanhängarna att Putin ljuger?
Värderade kollegan i försvarsutskottet Staffan Danielsson (c) kommenterar på sin blogg mitt föregående inlägg. Ja, vad ska man säga. Inget nytt här. Danielsson har sett på frågan om gasledningen precis som man vill från rysk/tysk sida – enbart på miljöbiten. Därmed blev det en miljödiskussion som fick mest uppmärksamhet. Att regeringen har hanterat detta som myndighet mer än som en politisk instans är regeringens val. Man har gjort vad som förväntats i de internationella avtal och konventioner som vi som land har förbundit oss att följa. Korrekt. Strikt. Odramatiskt. Men nu är gasledningen så mycket mer än en miljöfråga, så mycket mer än en ett miljöskadligt inslag på Östersjöns botten. Jag vet inte varför Danielsson inte vill se på gasledningen utifrån andra aspekter än miljön.
Förr, när Moskva var huvudstad i Sovjetunionen, skulle alla uttalanden från makthavarna bakom Kremls murar tolkas på olika sätt för att förstå vad de egentligen menade. Idag menar många av Putin-Rysslands försvarare att det är ett nytt sätt makten i Moskva utövas. En ny tid, ett nytt Ryssland. Men varför då inte lyssna på vad ryssarna säger om gasledningen, vad den betyder och vad den ska användas till och i vilka syften? Här behövs inga tolkningar eller tydningar. Budskapet är mycket klart och tydligt. Men inte ens Putin-anhängarna vill acceptera det Putin säger som korrekt. En mycket märklig inställning.
Om nu regeringen var av den uppfattningen att man inte hade något val, utifrån avtal och konventioner, hade man ändå kunnat göra ett tillägg i ett uttalande där man förklarade att gasledningen inte ligger i svenskt intresse. Att inte göra några andra kommentarer än de juridiskt/rättsliga får lätt omvärlden att tro att Sverige ställer sig positivt till projektet.
Varningarna och vad vi nu kan vänta oss av framtiden har inte låtit vänta på sig. De estniska, lettiska och litauiska försvarscheferna har i ett gemensamt uttalande varnat för den kommande militariseringen av Östersjön.
Min kritik av försvarsberedningen ligger fast. Jag tycker hela systemet med försvarsberedningar är fel. De frågor de olika försvarsberedningarna tagit upp är sådana som i demokratins namn borde handläggas kontinuerligt av försvarsutskottet.
Förr, när Moskva var huvudstad i Sovjetunionen, skulle alla uttalanden från makthavarna bakom Kremls murar tolkas på olika sätt för att förstå vad de egentligen menade. Idag menar många av Putin-Rysslands försvarare att det är ett nytt sätt makten i Moskva utövas. En ny tid, ett nytt Ryssland. Men varför då inte lyssna på vad ryssarna säger om gasledningen, vad den betyder och vad den ska användas till och i vilka syften? Här behövs inga tolkningar eller tydningar. Budskapet är mycket klart och tydligt. Men inte ens Putin-anhängarna vill acceptera det Putin säger som korrekt. En mycket märklig inställning.
Om nu regeringen var av den uppfattningen att man inte hade något val, utifrån avtal och konventioner, hade man ändå kunnat göra ett tillägg i ett uttalande där man förklarade att gasledningen inte ligger i svenskt intresse. Att inte göra några andra kommentarer än de juridiskt/rättsliga får lätt omvärlden att tro att Sverige ställer sig positivt till projektet.
Varningarna och vad vi nu kan vänta oss av framtiden har inte låtit vänta på sig. De estniska, lettiska och litauiska försvarscheferna har i ett gemensamt uttalande varnat för den kommande militariseringen av Östersjön.
Min kritik av försvarsberedningen ligger fast. Jag tycker hela systemet med försvarsberedningar är fel. De frågor de olika försvarsberedningarna tagit upp är sådana som i demokratins namn borde handläggas kontinuerligt av försvarsutskottet.
fredag, november 06, 2009
Försvarsberedningen står inte för sanningen
Nord Streams/Gazproms gasledning - Finns all anledning att återkomma i frågan. Men kan inte låta bli att nu så här på morgonkvisten kommentera det inlägg utskottskollegan Staffan Danielsson gjort på sin blogg om regeringens gaslednings-ja igår.
Staffan Danielsson har sedan jag träffade honom första gången i Försvarsutskottet varit positiv till den ryska gasledningen. Inte heller vill han se några hot med anledning av densamma.
Jag håller inte med Staffan Danielsson, varken i sak eller i analys.
Men det som än en gång både stör mig och upprör är att Staffan Danielsson använder Försvarsberedningens rapporter som något av ett sanningsfacit, ett dokument som alla partier och dess företrädare ställt sig bakom. Så är det inte. Det finns mycket i Försvarsberedningens rapporter som såväl jag som många andra ställer oss både tvivlande och direkt avvisande till. Försvarsberedningens rapporter är vad sju partiföreträdare har kompromissat sig fram till. Vi har aldrig diskuterat Försvarsberedningens slutsatser i försvarsutskottet och inte heller i riksdagen. Därför är inte heller Försvarsberedningens rapporter en sanning eller ett styrdokument. Det är ett debattunderlag, en hjälp för regeringen att lägga förslag som riksdagen kan gå med på. Så – Försvarsberedningens slutsatser är inga sanningar och inga åsikter det finns en total uppslutning kring.
Personligen är jag förvånad att det är så många centerpartister som ställer sig positiva till såväl gasledningen som Putin. Inte minst centerorganet Skånska Dagbladet har genom åren intagit en devot Putinposition som minst sagt förvånar – och förfärar.
Staffan Danielsson har sedan jag träffade honom första gången i Försvarsutskottet varit positiv till den ryska gasledningen. Inte heller vill han se några hot med anledning av densamma.
Jag håller inte med Staffan Danielsson, varken i sak eller i analys.
Men det som än en gång både stör mig och upprör är att Staffan Danielsson använder Försvarsberedningens rapporter som något av ett sanningsfacit, ett dokument som alla partier och dess företrädare ställt sig bakom. Så är det inte. Det finns mycket i Försvarsberedningens rapporter som såväl jag som många andra ställer oss både tvivlande och direkt avvisande till. Försvarsberedningens rapporter är vad sju partiföreträdare har kompromissat sig fram till. Vi har aldrig diskuterat Försvarsberedningens slutsatser i försvarsutskottet och inte heller i riksdagen. Därför är inte heller Försvarsberedningens rapporter en sanning eller ett styrdokument. Det är ett debattunderlag, en hjälp för regeringen att lägga förslag som riksdagen kan gå med på. Så – Försvarsberedningens slutsatser är inga sanningar och inga åsikter det finns en total uppslutning kring.
Personligen är jag förvånad att det är så många centerpartister som ställer sig positiva till såväl gasledningen som Putin. Inte minst centerorganet Skånska Dagbladet har genom åren intagit en devot Putinposition som minst sagt förvånar – och förfärar.
torsdag, oktober 22, 2009
Pressmeddelande Nord Stream Gasledningen
PRESSMEDDELANDE
ROLF K NILSSON (M):
- Inget seriöst försök från oppositionen att stoppa gasledningen!
Rolf K Nilsson, moderat riksdagsledamot från Gotland är kritisk till oppositionens reservation i frågan om EU:s Östersjöstrategi som riksdagen idag röstat om.
- Det rör sig inte om ett seriöst försök från oppositionen att försöka stoppa gasledningen, endast skaffa PR-poäng och skapa oro bland regeringspartierna. Vad man gör nu är att med så mycket buller som möjligt slå in öppna dörrar, säger Rolf K Nilsson. Miljöinvändningarna mot gasledningen torde inte vara obekanta för regeringen, snarare tvärtom. Min uppfattning är att regeringen verkligen tar miljön i Östersjön på stort allvar.
Riksdagen röstade på torsdagen om Utrikesutskottet utlåtande när det gäller EU:s strategi för Östersjöområdet. Oppositionspartierna i utrikesutskottet hade reserverat sig med hänvisning till Nord Streams gasledningsprojekt.
- Det känns förvisso bra att kritiken mot Nord Streams planer är väl förankrade i oppositionen. Men nu är det inte Riksdagen som äger frågan om gasledningen. Frågan bereds på regeringskansliet, vilket oppositionen mycket väl känner till, säger Rolf K Nilsson. Och ska man nu, som oppositionen gör, passa på tillfället att markera sitt motstånd när det gäller den planerade gasledningen så bör man inte inskränka protesterna till miljöskälen, det är politiskt tämligen okontroversiellt. Oppositionen undviker medvetet att ta upp de politiska aspekterna; säkerhetspolitiken och det faktum att Europa blir allt mer energiberoende av Ryssland.
- Det finns många skäl att säga nej till gasledningen. Regeringen har valt att sikta in sig på miljöskälen innan man fattar sitt beslut. På miljösidan finns avtal och konventioner som de berörda länderna lovat att följa. När det gäller de säkerhetspolitiska skälen kan vi bara markera en uppfattning och se till att ha en sådan säkerhetspolitik som kan stå upp mot de förhållanden som blir verklighet om gasledningen byggs, säger Rolf K Nilsson.
- Jag hoppas regeringen säger nej. Men jag tror tyvärr inte det spelar någon roll. Jag tror gasledningen byggs oavsett vad Sverige tycker.
ROLF K NILSSON (M):
- Inget seriöst försök från oppositionen att stoppa gasledningen!
Rolf K Nilsson, moderat riksdagsledamot från Gotland är kritisk till oppositionens reservation i frågan om EU:s Östersjöstrategi som riksdagen idag röstat om.
- Det rör sig inte om ett seriöst försök från oppositionen att försöka stoppa gasledningen, endast skaffa PR-poäng och skapa oro bland regeringspartierna. Vad man gör nu är att med så mycket buller som möjligt slå in öppna dörrar, säger Rolf K Nilsson. Miljöinvändningarna mot gasledningen torde inte vara obekanta för regeringen, snarare tvärtom. Min uppfattning är att regeringen verkligen tar miljön i Östersjön på stort allvar.
Riksdagen röstade på torsdagen om Utrikesutskottet utlåtande när det gäller EU:s strategi för Östersjöområdet. Oppositionspartierna i utrikesutskottet hade reserverat sig med hänvisning till Nord Streams gasledningsprojekt.
- Det känns förvisso bra att kritiken mot Nord Streams planer är väl förankrade i oppositionen. Men nu är det inte Riksdagen som äger frågan om gasledningen. Frågan bereds på regeringskansliet, vilket oppositionen mycket väl känner till, säger Rolf K Nilsson. Och ska man nu, som oppositionen gör, passa på tillfället att markera sitt motstånd när det gäller den planerade gasledningen så bör man inte inskränka protesterna till miljöskälen, det är politiskt tämligen okontroversiellt. Oppositionen undviker medvetet att ta upp de politiska aspekterna; säkerhetspolitiken och det faktum att Europa blir allt mer energiberoende av Ryssland.
- Det finns många skäl att säga nej till gasledningen. Regeringen har valt att sikta in sig på miljöskälen innan man fattar sitt beslut. På miljösidan finns avtal och konventioner som de berörda länderna lovat att följa. När det gäller de säkerhetspolitiska skälen kan vi bara markera en uppfattning och se till att ha en sådan säkerhetspolitik som kan stå upp mot de förhållanden som blir verklighet om gasledningen byggs, säger Rolf K Nilsson.
- Jag hoppas regeringen säger nej. Men jag tror tyvärr inte det spelar någon roll. Jag tror gasledningen byggs oavsett vad Sverige tycker.
Mer eller mindre i Afghanistan?
Har precis hört gamle Castrobeundraren Pierre Schori på radion. Han är kritisk till Sveriges deltagande i Afghanistan. Det ska vara FN! Och inte någon annan som leder operationer Sverige deltar i, är Schoris budskap. Schori öppnar nu munnen i en aktuell debatt och ansluter sig till andra förre detta socialdemokratiska toppolitiker. Tidigare är det väl Thage G Peterson som varit affischnamnet för dessa isolationistiska socialdemokraterna. Nu har dom fått försträkning inför den socialdemokratiskak kongressen nästa vecka där det finns krafter som vill avsluta det svenska engagemanget i Afghanistan. Den socialdemokratiska partiledningen håller inte med.
Schori har som så många andra på vänsterkanten en romantisk bild av vad FN kan göra. Här finns också den devota inställningen till röda diktaturer i tredje världen som är så betecknande för den socialdemokratiska vänstern. Att FN till stor del besår av länder som är diktaturer och där mänskliga rättigheter kommer mycket långt ner på vad som är angeläget att prioritera tycks inte bekymra. Men det har det ju aldrig gjort så varför skulle det göra det nu?
Idag kommer besked från regeringen om den svenska styrkan i Afghanistan ska utökas med drygt 50 man, som försvarsmakten anser behövs, eller om vi ska fortsätta med nuvarande antal.
Själv ser jag andra problem som vi måste ta upp till diskussion. Sak Sverige vara kvar i Afghanistan och stödja en president, en regim, som bygger sitt maktinnehav på ett omfattande valfusk? Ska vi ha svensk militär i Afghanistan som bistår en ”laglig” regim som för att få deras stöd samarbetar med lokala krigsherrar och islamistiska grupper?
Hur står det till med det civila samhället i Afghanistan? Får flickor gå i skola? Garanteras kvinnorna mänskliga rättigheter?
Kan vi med de svenska trupperna i Afghanistan bidra till ett mer mänskligt samhälle där medborgarna garanteras sitt människovärde även om regimen sett ur ett demokratiskt perspektiv inte är den bästa man skulle kunna önska sig?
Jag tror att det är dags för NATO och alla de länder som nu finns i landet att ställa krav på regimen. Inget mer samarbete med krigsherrar och islamistiska grupper som förnekar medborgarna sina mänskliga rättigheter. Inget mer dagtingande med krafter som vill närma sig talibanernas syn på hur kvinnor ska betraktas.
Men sedan kommer vi till frågan om NATO med flera ska lämna Afghanistan väl medvetna om att situationen för människorna blir mycket besvärligare, att de mänskliga rättigheterna kommer att kränkas på ett systematiskt sätt? Ska de trupper som finns där ignorera en korrupt regering och fortsätta sitt uppdrag?
Det är sällan lyckligt att ett annat land eller andra länder går in och tillsätter regimer som man sedan hoppas ska få medborgarnas förtroende.
Jag ger mitt fulla stöd åt de svenska truppernas närvaro i Afghanistan. Jag hade bara hoppats att de svenska insatserna tillsammans med övriga närvarande länders styrkor hade kunnat göra en ännu större skillnad. En sak torde stå klar; vi kan inte länge till fortsätta som nu.
Schori har som så många andra på vänsterkanten en romantisk bild av vad FN kan göra. Här finns också den devota inställningen till röda diktaturer i tredje världen som är så betecknande för den socialdemokratiska vänstern. Att FN till stor del besår av länder som är diktaturer och där mänskliga rättigheter kommer mycket långt ner på vad som är angeläget att prioritera tycks inte bekymra. Men det har det ju aldrig gjort så varför skulle det göra det nu?
Idag kommer besked från regeringen om den svenska styrkan i Afghanistan ska utökas med drygt 50 man, som försvarsmakten anser behövs, eller om vi ska fortsätta med nuvarande antal.
Själv ser jag andra problem som vi måste ta upp till diskussion. Sak Sverige vara kvar i Afghanistan och stödja en president, en regim, som bygger sitt maktinnehav på ett omfattande valfusk? Ska vi ha svensk militär i Afghanistan som bistår en ”laglig” regim som för att få deras stöd samarbetar med lokala krigsherrar och islamistiska grupper?
Hur står det till med det civila samhället i Afghanistan? Får flickor gå i skola? Garanteras kvinnorna mänskliga rättigheter?
Kan vi med de svenska trupperna i Afghanistan bidra till ett mer mänskligt samhälle där medborgarna garanteras sitt människovärde även om regimen sett ur ett demokratiskt perspektiv inte är den bästa man skulle kunna önska sig?
Jag tror att det är dags för NATO och alla de länder som nu finns i landet att ställa krav på regimen. Inget mer samarbete med krigsherrar och islamistiska grupper som förnekar medborgarna sina mänskliga rättigheter. Inget mer dagtingande med krafter som vill närma sig talibanernas syn på hur kvinnor ska betraktas.
Men sedan kommer vi till frågan om NATO med flera ska lämna Afghanistan väl medvetna om att situationen för människorna blir mycket besvärligare, att de mänskliga rättigheterna kommer att kränkas på ett systematiskt sätt? Ska de trupper som finns där ignorera en korrupt regering och fortsätta sitt uppdrag?
Det är sällan lyckligt att ett annat land eller andra länder går in och tillsätter regimer som man sedan hoppas ska få medborgarnas förtroende.
Jag ger mitt fulla stöd åt de svenska truppernas närvaro i Afghanistan. Jag hade bara hoppats att de svenska insatserna tillsammans med övriga närvarande länders styrkor hade kunnat göra en ännu större skillnad. En sak torde stå klar; vi kan inte länge till fortsätta som nu.
söndag, oktober 11, 2009
"Välvillig" rasism bakom Obamas pris
Alfred Nobels tanke var säkerligen god – att det var i Norge som fredspriset skulle delas ut med tanke på att Sverige och Norge vid denna tid var det Förenade Konungariket. Synd bara att man gång efter annan från norsk sida sviker denna förmån och utser en pristagare av skäl som turligt nog kanske aldrig kommer fram. Barack Obama - vänsterns favorit och liberalernas gullgosse! Den första frågan man ställer sig är: Vad har han gjort för att förtjäna ett fredspris? Och svaret är enkelt – absolut ingenting.
Sedan kommer då den där tanken smygande att han fick det – därför att han är någon annan än George W Bush och därför att han är någon annan än John McCain som besegrades i presidentvalet. Han är inte republikan utan allt det som det vänstervridna Europa tycks älska med USA. Någon som står den europeiska vänstern nära.
Men jag undrar om det verkligen är dessa tankar som fått den norska Nobelkommittén att fatta sitt beslut? Jag tror det inte. Jag tror förvisso att norrmännen har svepts med i en allmän eufori över att den liberale och av politik hittills obefläckade Obama vann det amerikanska presidentvalet. Alla, om än haltande, jämförelserna med John F Kennedy tror jag också påverkat. Men framför allt så tror jag det beror på att han är svart. Det handlar om vad som i det närmaste kan betraktas som rasism, om dock en ”välvillig” rasism, – även om man i Nobelkommittén säkerligen är övertygade att man är så långt ifrån rasismen man kan komma. Obama fick priset därför att han är den förste svarte presidenten i USA. Förvisso en prestation i sig. Men skäl för ett fredspris? Den enda som skulle ha kunnat uppfylla liknande krav hade varit om en kvinna vunnit det amerikanska presidentvalet. Då hade hon av samma (felaktiga?) anledning varit meriterad.
Det är historiskt att en svart medborgare valts till president i USA. Det är bra att svart kandidat kan få folkets förtroende i USA. Det bevisar demokratins styrka. Det visar att hudfärgen som skäl för möjligheten att bli politiker förhoppningsvis för evigt är borta.
Men om den norska Nobelkommittén valt Obama som fredspristagare för att han är svart, så är detta minst lika fel som att säga nej till honom som president av samma skäl.
Priset är säkert, tyvärr, utdelat i en stor anda av välvillighet och med tydliga etiketter på kommittén som antirasistisk och tolerant. Men det blir ingen belöning. Det blir inget pris som beskriver Obamas gärning. Det är ett pris som kan jämföras med en klapp på huvudet, egentligen ett ganska nedsättande pris till en man som ännu inte har bevisat sig på den position han har. Än en gång - inte för att jag tror att detta varit tanken, men jag tror att det undermedvetna har styrt fram till Nobelkommitténs olyckliga beslut. Ett beslut i välvilja, fattat i en allmän hysteri över vad denne man med sin presidentur ska kunna utföra. Jag tror inte Obama kommer att klara vad han föresatt satt sig. Därför blir priset snarare ett sänke han nu tvingas motta och bära under resten av sin tid som president.
Politiskt har Obama redan gjort saker som snarare riskerar freden, accepterar förtrycket i världen och gör friheten till en handelsvara. Det finns många politiska skäl att säga nej till Obama. Fortsätter han på sin inslagna linje blir det fler likheter med Jimmy Carter än med John F Kennedy (som egentligen misslyckades också han) när hans ämbetsperiod ska summeras.
Sedan kommer då den där tanken smygande att han fick det – därför att han är någon annan än George W Bush och därför att han är någon annan än John McCain som besegrades i presidentvalet. Han är inte republikan utan allt det som det vänstervridna Europa tycks älska med USA. Någon som står den europeiska vänstern nära.
Men jag undrar om det verkligen är dessa tankar som fått den norska Nobelkommittén att fatta sitt beslut? Jag tror det inte. Jag tror förvisso att norrmännen har svepts med i en allmän eufori över att den liberale och av politik hittills obefläckade Obama vann det amerikanska presidentvalet. Alla, om än haltande, jämförelserna med John F Kennedy tror jag också påverkat. Men framför allt så tror jag det beror på att han är svart. Det handlar om vad som i det närmaste kan betraktas som rasism, om dock en ”välvillig” rasism, – även om man i Nobelkommittén säkerligen är övertygade att man är så långt ifrån rasismen man kan komma. Obama fick priset därför att han är den förste svarte presidenten i USA. Förvisso en prestation i sig. Men skäl för ett fredspris? Den enda som skulle ha kunnat uppfylla liknande krav hade varit om en kvinna vunnit det amerikanska presidentvalet. Då hade hon av samma (felaktiga?) anledning varit meriterad.
Det är historiskt att en svart medborgare valts till president i USA. Det är bra att svart kandidat kan få folkets förtroende i USA. Det bevisar demokratins styrka. Det visar att hudfärgen som skäl för möjligheten att bli politiker förhoppningsvis för evigt är borta.
Men om den norska Nobelkommittén valt Obama som fredspristagare för att han är svart, så är detta minst lika fel som att säga nej till honom som president av samma skäl.
Priset är säkert, tyvärr, utdelat i en stor anda av välvillighet och med tydliga etiketter på kommittén som antirasistisk och tolerant. Men det blir ingen belöning. Det blir inget pris som beskriver Obamas gärning. Det är ett pris som kan jämföras med en klapp på huvudet, egentligen ett ganska nedsättande pris till en man som ännu inte har bevisat sig på den position han har. Än en gång - inte för att jag tror att detta varit tanken, men jag tror att det undermedvetna har styrt fram till Nobelkommitténs olyckliga beslut. Ett beslut i välvilja, fattat i en allmän hysteri över vad denne man med sin presidentur ska kunna utföra. Jag tror inte Obama kommer att klara vad han föresatt satt sig. Därför blir priset snarare ett sänke han nu tvingas motta och bära under resten av sin tid som president.
Politiskt har Obama redan gjort saker som snarare riskerar freden, accepterar förtrycket i världen och gör friheten till en handelsvara. Det finns många politiska skäl att säga nej till Obama. Fortsätter han på sin inslagna linje blir det fler likheter med Jimmy Carter än med John F Kennedy (som egentligen misslyckades också han) när hans ämbetsperiod ska summeras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
